Behandlingen av sakral agenes, som är en missbildning som orsakar fördröjd utveckling av nerver i den sista delen av ryggmärgen, inleds vanligen under barndomen och varierar beroende på de symptom och missbildningar som barnet presenterar.
I allmänhet kan sakral agenes identifieras strax efter födseln när barnet har benförändringar eller frånvaro av anus, till exempel, men i andra fall kan det ta några månader eller år tills de första tecknen uppträder, vilket kan inkludera återkommande urinvägsinfektioner, frekvent förstoppning eller fekal och urininkontinens.
Således inkluderar några av de vanligaste sakrala agenesebehandlingarna:
- Förhinderande läkemedel, såsom loperamid, för att minska frekvensen av fekal inkontinens;
- Biverkningar för urininkontinens, såsom Solifenacinsuccinat eller oxybutyninhydroklorid, för att slappna av i urinblåsan och stärka sphincten, minska episoderna av urininkontinens;
- Fysioterapi för att stärka bäckensmusklerna och förhindra inkontinens och att stärka benens muskler, speciellt i fall av minskad styrka och ömhet i nedre extremiteterna.
- Kirurgi för att behandla vissa missbildningar, till exempel att korrigera frånvaron av anus.
Dessutom kan neurologen och barnläkaren underrätta underkänslans amputering under de första åren av livet för att förbättra livskvaliteten i de fall barnet har försenat benutveckling eller funktionsbrist. Barnet som han växer upp kan således lätt anpassa sig till denna omvälvning och kan leda ett normalt liv.
Symtom på sakral agenes
De viktigaste symptomen på sakral agenesis är:
- konstant förstoppning;
- Fekal eller urininkontinens
- Återkommande urinvägsinfektioner;
- Förlust av styrka i benen;
- Förlamning eller försenad utveckling av benen.
Dessa symptom kommer vanligen strax efter födseln, men i vissa fall kan det ta flera timmar innan de första symtomen visas eller tills sjukdomen diagnostiseras genom rutinmässig röntgenundersökning.
Vanligtvis är sakral agenes inte ärftlig eftersom det, trots att det är ett genetiskt problem, bara är föräldrar till barn, och det är därför vanligt att sjukdomen uppstår även när det inte finns någon familjhistoria.
